Hej!
Först och främst ett stort tack till dig som har varit med och bidragit till köpet av marken för barnhemmet. Det betyder verkligen oerhört mycket för Save the Lost att kunna fortsätta sitt arbete för barnen som bor där att äga marken, både ekonomiskt och trygghet.

Köpet av marken var den stora frågan när jag och min pappa åkte ned för att besöka Ebenezer, Maria-Salome och alla de andra som är engagerade i Save the Lost. Efter en lång tågresa kom vi fram till Palakol mitt i natten. Det var en speciell känsla att vara på andra sidan jorden och ändå känna sig hemma. Barnen hade redan hunnit gå och lägga sig, men från rummet kunde jag höra deras uppspelta skratt. Jag hade gärna velat hälsa på dem direkt, men ville inte förstöra för Ebenezer som sa åt dem på skarpen att sova!

De första dagarna tog vi det lugnt, hängde med barnen igen, delade ut presenter, badade i havet och festade loss på Cola och glass. En glad överraskning var att vi hade fått besök. Kumar (inte hans riktiga namn) var en liten pojke när vi träffade honom första gången. Nu är han en ung man på 18 år. För några år sedan lämnade han barnhemmet för att arbeta i sin pappas svetsarverkstad. Sedan hans pappa blivit sjuk har de inte kunnat fortsätta sitt arbete, så nu jobbade Kumar som vägarbetare. Att bygga vägar är väl tungt jobb var man än gör det, men jag vågar lova att det är snäppet värre i Indien än i Sverige. Kumar var orolig för sitt hjärta, som han ofta fick ont i. Så hade det varit sedan hans barndom och han visste inte vad det var för fel. Han visade mig sina tabletter, som var vanlig paracetamol. Vi såg till att han fick komma till en hjärtspecialist som tack och lov konstaterade att det inte var något fel på själva hjärtat. Smärtan berodde bland annat på brist på magnesium som han haft sedan sin barndom. Skillnaden mellan sjukvård i Indien och Sverige är enorm. Inte så att sjukvård i Indien behöver vara dålig, men den är inte tillgänglig för vanliga människor. Man har helt enkelt inte råd. Att gå runt med smärta i hjärtat under hela sitt liv, utan att veta vad det är, och inte heller känna till vad man har fått för medicin… Det är helt skandalöst. Det är också en av förklaringarna till den fattigdom som finns. Även människor som får en hyfsad lön får det oerhört svårt om någon i familjen råkar ut för en allvarlig sjukdom, eftersom rätt behandling kostar oerhört mycket.

Det var i alla fall fantastiskt roligt att träffa Kumar och de andra kidsen igen, och även höra sig för vad som hänt med de barnen som flyttat hem till släktingar eller familj. Efter ett par dagar var det dags för att ta tag i akutläget. Marken som barnhemmet står på måste säljas, eftersom ägaren, John, fått ekonomiska problem. Helst ville han sälja till Save the Lost, så att verksamheten för barnen kunde bevaras, samtidigt var han i stort behov av pengar efter höga sjukhusutgifter. Efter diverse förhandlingar med John lyckades vi enas om pris och avbetalningsplan. De församlingar som Ebenezer och Maria Salome ingår i ska alla hjälpa till att samla ihop pengarna, och med hjälp från oss i Sverige hoppas vi kunna klara det. Mycket arbete kvarstår, men det var ändå ett stort ögonblick när John skrev över marken på Save the Lost. Nu kan den inte säljas enligt lag, så länge Save the Lost håller sin del av avtalet.

På tågresor i Indien kommer man oundvikligen mycket nära fattigdom. Kvinnor, män, flickor och pojkar, inte sällan med allvarliga kroppsliga skador, går i gångarna och tigger pengar eller mat från passagerarna. På den långa tågresan till Palakol kom två pojkar och en flicka, de två yngsta var kanske bara 5-7 år. De gjorde små konster, medan den äldre pojken spelade en trumma. Flickan hade en välkammad fläta, annars var de smutsiga och pojken hade småsår i ansiktet. Det allra värsta var deras ansiktsuttryck. De såg helt apatiska ut medan de gick omkring i vagnen för att roa passagerarna. Det var hemskt att se. Mina indiska vänner som följde med på resan tyckte det bästa man kunde göra var att ge dem mat, pengarna vet man inte om de skulle få behålla. Jag tänkte hela tiden på alla barnen i Palakol: Joshua, Kumar, Jyothi… Som även om de saknar mycket ändå har en viss trygghet, omvårdnad och utbildning. Hoppas och ber att barnen jag såg på tåget kan få detta också, något som alla människor har rätt till.

Att stödja Save the Losts verksamhet för barnen är visserligen en droppe i havet och löser inte de samhällsproblem som orsakar fattigdom. Vad vi hoppas med detta samarbete är att ändå ge några unga människor bättre förutsättningar i livet och sprida goda exempel i samhället. Save the Losts arbete är välkänt i Palakol, de får till exempel med jämna mellanrum besökare. Sist jag fick rapport var det en skolklass som hade sparat ihop till ett vattenreningsfilter. Att sitta overksam och vänta på att indiska myndigheterna ska ta sitt ansvar, eller att jordens resurser ska fördelas lika mellan Europa, Amerika, Asien och Afrika, funkar inte riktigt.

En av de sista kvällarna firade vi Vijay som fyllde 15 år. Han önskade sig en tårta och vi köpte en mycket populär fluffig tårta med mycket gräddskum på. Vi sjöng och hurrade på inte mindre än tre språk, telugo (som är ett helt annat språk än Hindi), engelska och svenska. Det var en liten inblick i årets Indienresa. Bilder kommer att läggas upp på Facebook och 50 öres hemsida och vi hoppas att du vill följa och stödja vårt arbete.

Än en gång stort tack och många varma hälsningar från Ebenezer, Maria-Salome och kidsen.
Anna Gunterberg